let your heart decide
Idag när jag vaknade kände jag något som jag har varit rädd för i flera flera månader.
Idag vaknade jag med tanken: Idag. Och så den där iskalla känslan som gör att man ryser till och där med känner de varma tårarna riktigt bränna och göra ont bakom ögonlocket.
Men jag har inte gråtit, än.
Idag när jag skulle gå ner til köket och kolla i tidningen om det stod något i Smålandsposten om vad som sker denna dag, så blev jag .. inte förvånad kanske, men överraskad över hur mycket vi faktiskt uppmärksammar The Ark här i Växjötrakterna. 4-5 sidor, endast om The Ark. Jag visste väl att det skulle stå något, en helsida kanske. Men fyra sidor, det är inte lite det. Och jag blir så stolt när jag läser igenom det man så många gånger läst om förut och det man så många gånger har hört Ola berätta om.
Jag har haft mina 4 bästa år. Det har jag verkligen. Innan 2007 visste jag inte att livet kunde vara såhär underbart. Jag trodde aldrig att jag skulle våga sätta min fot på en konsert/festival. Och nu är jag jämt iväg och far på nya äventyr.
Jag undrar vilka det kan bero på!
Det som gör mig allra ledsnast (heter det så?) med det här. Det är väl att jag aldrig kommer få se dem tillsammans på scen igen. Aldrig känna den där kicken när de far ut och in på scen. Aldrig få känna den där lite oroliga men ack så lyckliga känslan när Ola är uppe och klättrar uppe i allt som är högre än 5 meter.
Aldrig få höra Olas fina och rörande försnack till it takes a fool. Aldrig få göra de där lite halvtöntiga rörelserna til let your body decide. Aldrig få be till Arken till prayer for the weekend. Aldrig aldrig få sjunga med i änglakören till calleth.
Aldrig.
De flesta folk, som inte är så insatt i det här, säger alltid: "- Äh, de är tillbaks om några år när ungarna växt upp."
Fast. Jag vågar inte hoppas på det. 98% av alla gånger man hoppas på något blir man besviken.
Jag är otroligt nog inte särskilt ledsen att jag inte är i Stockholm idag. Bara lite.
Jag vill inte säga farväl på en nöjesplats. Jag sa farväl (även om jag trodde just då att det var min näst sista spelning) i Helsingborg. 2 cm från scenen. Där sa jag farväl. För jag visste att närmre än såhär kommer jag inte. Jag sa farväl på efterfesten, där jag fick krama om dem. Och det var ett fint sista minne med dem, det är det minnet jag vill ha på näthinnan när jag är ledsen.
I vilket fall som helst.
Jag är så otroligt glad att just jag fick mina år med dem. Tänker på stackarna som aldrig gett The Ark en chans. Sett dem på någon bild och sagt: Nejfyfan vilka bögar.
Det är dem det är synd om.
Det är de som aldrig fått uppleva känslan när man står några meter från världens bästa band och inser att: nu jävlar, nu kör vi!
Tänker på dem som hört Calleth och sagt: Åh vilken bra låt, det är en av deras bästa!
Men aldrig fått uppleva den live. För har man hört Calleth live, så finns det inte mycket mer att begära i livet.
Den som inte ryser i hela kroppen när alla stämmer in i "Aah", den är känslokall. Det är ett som är säkert.
Tänker lite på min första The Ark-konsert. 18 juli 2007 i Karlshamn.
När Ola började snacka om "sillastrypare" och det ena och det andra och jag stod där, 14 år och fattade ingenting, jag hade bara gillat The Ark i några månader jag förstod inte riktigt.
Tyckte att han var lite konstig den där Ola Salo, men fan vad snygg.
Tänkte att någon dag kanske jag får träffa honom och fan vad häftigt det hade varit.
(Minns även att jag trodde att Leari hette Lenny, hahaha. Men det är en annan historia!)
Och nu, 4 år och 3 månader senare så har jag upplevt så mycket med The Ark.
Hade den där 14-åriga lilla Jenny vetat det, den 18 juli 2007 så hade hon antagligen svimmat på dirr.
Alla de där hånskratten och de där irriterande kommentarerna man har fått ta emot på både högstadiet och på gymnasiet. De som i början gick rakt in i hjärtat och sårade en, som jag till slut inte brydde mig det minsta om. Vem fan bryr sig om att Ola Salo ser ut som en bög. Och JAG tycker att det är sexigt när killar har tighta läderbyxor, guldsuits. JAG tycker att det är urläckert när Ola springer omkring barbröstad med vingar på ryggen.
JAG tycker det.
Varför var jag tvungen att ta emot ER skit för vad NI tyckte?
Ju mer jag reflekterar i det, ju mer skrattar jag åt er.
Fan vad jag skriver.
Jag antar att det är dags att gå vidare nu. På något sätt.
När jag är det minsta osäker och orolig över någonting så ska jag ta fram allt det där Ola har lärt mig genom dessa åren.
& tack till mina fina vänner jag fått. ni är fantastiska och jag älskar er otroligt mycket.
Kommentarer
Postat av: Rebecka
Så jävla fint skrivet.
Är glad att jag fick träffa dig, även fast vi inte gjort det så mycket!
Postat av: Pat
<3
Postat av: malin
jag älskar dig. och ark. Fan vad jag älskar er.
Postat av: Chloe
jävla underbar du är. fin text och älskar dig med. Du är alldeles för saknad Jenny. <3
Postat av: Ellie
Stand
For the things you know are right
It s the truth that the truth makes them so uptight
Och det där med att 2007-jag aldrig skulle tro på det man varit med om, det är ju helt fantastiskt.
Löv
Postat av: Moa
Gillar att jag först blir helt emotionell och sen läser Lenny och börjar skratta asmycket, humor <3
Men åh, ja, allt du skriver är så fint och sant! Åh, vad glad jag är att jag varit en del arkens fina historia och träffat alla er, fina människor <3
Trackback
