jennipop

...

När jag tänker på inatt så kan jag inte sluta gråta.

För det första var det den 16 juli. Endast 2 månader kvar av The Ark. 2 månader= i stort sett, ingenting.

Sen att Jens kom. Vi fick träffa honom genom stängslet, och jens- som är/var min favorit i The Ark pga sin humor, mysighet, gullighet, retsamhet, har jag saknat honom något så sjukt mycket att jag inte ens kan sätta ord för det. Därför blev jag så känslig när han kom gående mot mig så tårarna började rinna av lycka/vemod. 
När han tar min hand genom stängslet, trycker den hårt och håller kvar en stund blir jag för en litenliten stund lite lugn. Men så släpper han och jag ber honom att komma ut och ge mig en endaste liten kram, för det är precis vad jag behöver nu. För att orka liksom. När han skrattar och liksom, härmar mig? Och nästan driver med att jag är ledsen över att det bara är två månader kvar. Nejmen typ så. På Jens-sättet. Han är sån. Men just igår så högg det mig rakt i magen och jag bröt ihop totalt. Tappade andan. Fick inte fram ett ljud. Allt blev kolsvart och jag visste varken ut eller in. Så gick han.
Låter fruktansvärt löjligt.

Men försök förstå. Om det var åt dig din favoritartist stod och "hånade" och skrattade åt när du grät och knappt kunde få luft.

Jens är som han är, okej. Men det var för mycket igår bara.

Jag har aldrig i hela mitt liv haft så ont i hjärtat. Jag förstår honom. Han visste inte vad han skulle göra. Han ska inte behöva trösta ett meningslöst litet fan som lipar, jag vet.

Men älskar man någon så gör man, då blir man ledsen över sånt här.

Det var då Nadja, min älskade fina Nadja kom och höll om mig. Höll mig på benen. Försökte få mig att andas djupt och metodiskt.

Men jag kunde inte. Allt var kolsvart och jag kippade efter luft. Jag hörde bara att vakter kom och frågade hur det var och klappade lite på huvudet och sen satt vi där. Jag och Nadja. Försökte komma över ångestattacken.

Sen kom min underbaraste Patricia. Hon behövde oss. Vi har pratat om det idag och det gör så ont i mig att hon hade stått där ensam och gråtit utan att någon brytt sig om henne. Min älskade bästa vän.

Vi har även pratat om att nästan ingen brydde sig. Alla vände oss ryggen och ignorerade. De flesta sjönk i mina ögon där. Inte ens våra allra närmsta bästa vänner stannade, de gick därifrån, kollade på att annat håll. Även det gör mig jävligt ledsen.

Sådant som jag inte ville tro om dem.

Tack gode Gud att jag har Patricia och Nadja. Det var igår det visade sig vilka de äkta vännerna är. Tack ännu en gång för det.

Jag vill inte träffa några angelheads, jag vill inte träffa jens. Jag orkar inte. Kommer bli så sjukt ledsen och besviken om detta händer igen. Orkar inte. Jag tänker skippa de närmsta konserterna jag hade planer på att gå på. För jag orkar verkligen inte dethär.

Jag är ledsen om du/ni trodde att vi inte brydde oss, för det gjorde vi. Jag kände bara att jag inte ville bli ledsen IGEN för att jag precis sett mitt fina fina favoritband, ville inte få mer ledsamma minnen från konserten. Hade gråtit så mycket på konserten, ville inte gråta mer. Det var därför jag och Ellie gick iväg. Orkade inte vara där och bli ledsna igen...

alltså älskar dig så jävla mycket. min stjärna.

jenny jenjen, jag saknar dig <3

Kolla, jag var glad efter konserten. Jag var väldigt glad och nöjd och allt var det innebär. När jag såg dig bryta ihop över Jens så orkade jag bara inte, för jag var inte ledsen över att Jens inte hade kommit ut. Och som Rebecka säger, klart vi brydde oss. Men när Nadja stod där och höll om dig så kändes det bara dumt att jag också skulle stå och trösta dig. För det skulle tära på mitt egna mående, och jag ville inte må dåligt när jag mådde bra. Kalla mig en falsk vän då, men jag är hellre falsk mot andra än mot mig själv. Hade du däremot suttit ensam utan någon så hade jag inte tvekat, för då skulle jag börjat må dåligt över det. Jenny, jag tycker om dig, men just den kvällen ville jag njuta över den underbara dagen jag haft. Jag ville inte att dagen skulle förstöras i en klump av gråt.



Förlåt för att jag låter egoistisk, men jag måste få sätta mig själv i första hand vid vissa tillfällen. Lördags var ett sådant tillfälle.

Sv: Fick inte reda på att hon grät förräns Nadja berättade på söndagen. Hade ingen aning om att hon grät, såg inte till henne. Alltså fan, har sån minneslucka från det också. Vill minnas allt, men minns bara det från att Jens gick iväg och att ni satt i en hög på marken. Minns inte att jag såg Patricia ensam.