jennipop

Föddes i Växjö den 7e december 1992. Klockan var 20 över 10 om jag inte minns helt fel. (Ni vet, det var ett tag sen. Har så dåligt minne.)

Var väl en gnällröv precis som alla andra bebisar, när jag blev några år äldre blev jag kastad lite fram och tillbaka. Var nog lite för gnällig för mamma och pappas smak, för de gav bort mig till en familj som redan hade tre stycken barn.

När jag gick i lågstadiet var jag en plugghäst som typ ägde på att skriva långa noveller (Okej, de sög. Men då var de det bästa jag åstadkommit, svär. Inte för att jag hade något annat att skryta med.) Matte och engelska var något jag avskydde. Jag satt och lipade vid min bänk för att jag inte fattade någonting. Att bråka med tjejerna i klassen var min hobby. Jag menar; hur kul är det inte att säga emot allting och försöka ta andras bästisar? Askul. Lågstadieintressen, you know. I femman var jag typ bäst i klassen och lärarens gullegris och så fjäskade jag apmycket. När jag bytte skola och började sexan tyckte jag själv att jag var ascool och då var det bästa jag visste att prata skit om andra och skolka från tråkiga lektioner och komma med dåliga lögner typ som att jag letat efter min klocka som jag hade tappat i skogen (???). Sjuan var väl typ likadan. Jag var så jävla cool då, tror inte ens att ni kan tänka er.

När jag gick i åttan kom jag in i emoperioden, jag trivdes inte i skolan och blev en gnällröv igen och lärarna tyckte nog att jag var ganska så jobbig. Dessutom avskydde jag min klass, de var tråkiga och alla var likadana. Urtrist!

När jag sedan började gymnasiet började jag få tillbaks hoppet om människorna. Hamnade i en underbar klass där jag faktiskt kunde vara mig själv och de var inte lika hopplösa som de i Diö (min högstadieskola) var!

Nu sitter jag här, 18 år gammal och försöker berätta om mig själv. Det är svårt. Jag är jag, har alltid varit jag men jag har förändrats genom åren, förstår ni då?

Då och nu.
Ni ser? Glad tjej.