jennipop

Saker & ting är väl lite bättre sen sist jag skrev.
Igår kom Ellie till Växjö och vi gick på Jepsons utställning (ja jag vet att jag redan varit där en gång!), Jepson var tyvärr inte där. Sen var vi nere hos Uffe och han visade oss lite skivor och så. Han är en underbar människa alltså.
Sen gick vi till Kafé de luxe och så satt vi där i säkert två och en halv timme. Vi bytte julklappar, pratade om riktigt djupa saker och känslor, skrattade även så att vi nästan grät och ah. Det var riktigt fint. Jag önskar att jag kunde vrida tillbaks tiden, faktiskt.
Jag var så glad att Ellie kom till mig, jag kände mig så ensam och behövde få ur mig allt. Ingen annan orkar lyssna på när jag försöker förklara smärtan jag känner när mitt favoritband ska lägga ner. Ingen annan förstår. Ingen annan försöker förstå. Tack Ellie. Jag tycker så mycket om dig.




Jag tänker fortfarande mycket på Ark. Jag är ledsen över att de ska lägga ner, självklart. Men jag är så stolt över dem, för de gör verkligen rätt. Det som skrämmer mig är hur mitt liv kommer bli efter. Vad har man att se fram emot? Inga ark-konserter på somrarna. Ingenting. Tomt. Inte en chans att något band kommer ta The Arks plats i mitt hjärta. Det finns inte. The Ark är inte bara ett band, som jag och Ellie sa igår. Det är något mer. The Ark är som en vän. En vän som peppat en i alla de sorgliga studerna i livet, en vän som fått en att vara ganska stolt över sig själv ändå. En vän som nu dör.
Jag ska inte deppa ihop över det här. Jag ska njuta av de sista månaderna tillsammans med dem. Det ska bli en jävligt fin sommar med dem. Sista konserten, då ska jag gråta. Då kommer jag antagligen slita av mig håret för jag kommer vara så ledsen att jag inte vet var jag ska ta vägen. Ska även visa dem min tacksamhet. Över allt de gjort för mig och alla andra. Det förtjänar dem. The Ark är mer än ett band.